rabarbermarmelad

Idag tog vi stövlarna på och knatade ut i skogen. Hela familjen. Killarna ville leka på berget, Örjan plocka svamp och blåbär och jag fota. För den här skogen var väl inte det nya objektivet så bra val, men det måste ju testas det med.



Det är ju lite tufft att kunna få med så myket av träden.



På Plattaberget låg ett däck, perfekt att filosofera på.



Jesper ville absolut att jag skulle fota flugsvampen. För att komma så här nära var jag tvugnen att vara oerhört nära med vidvinkelobjektivet, men det gick.





Skulle ha tagit lite fler bilder på detta. Gillade att solen lös upp löven, men bilden är ju inte så där jätte bra egentligen.. får labba mer med fina höstlöv senare.

Turen i skogen blev inte så lång. Det tog oss kanske 20 minuter att komma till berget från vårt hem. När vi väl var där, hann killarna leka i ca 15 minuter innan Jesper behövde en toalett. Så det var bara att vandra hem igen.

I morgon väntar hushållsarbete och lite "arbetsmiljö-konsultande" åt mitt förra jobb.

Marcus har aldrig gillat musik i skolan. Det har varit tråkigt och hemskt. I våras pratade de om att när de går i trean ska de vara med i skolorkestern. Det beskedet tog han allt annat än glatt och vägrade vara med när de tittade på instrumenten. Det här skulle väl aldrig gå vägen nästa läsår.

Så förra fredagen kom beskedet, på måndag väljer vi ut våra instrument. Jag höll tummarna och skickade honom till skolan.

När han kom hem var ha mycket lycklig. Det hade varit så kul i skolan. Han hade fått spela saxofon. Det skulle bli hans instrument i orkestern. Och på torsdag ska vi spela mera. Det är inte långt dit. Han sken som en sol.  Nu räknar han dagarna till nästa gång.

Så skönt att det kan vända.

Tjoho vad kul! Det kom igår, men då var jag inte hemma förens sent på kvällen. Idag har Örjan invigt det och jag har testat lite med. Det är klart imponerande! Man kan få med så mycket. Titta bara (ja ... bilderna är inge vidare i sig, men nu tittar vi på vad den kan - that´s it):



Här står Örjan precis vid kanten av landet och det kommer med. Tomten ser hur stor ut som hellst.



Vilket kök! Ser enormt ut, fastän det är allt för litet. Det här är taget precis i dörrposten och lite mer än halva dörren på skafferiet syns.

Det här ska bli kul!

Fy sjutton vad det känndes jobbigt. Visst det är jobbigare för den som står åtalad. Men ändå. Jag har aldrig vittnat förut och jag var i god tid utanför salen. Sal 11 skulle det vara enligt kallesen men 10 väl på plats. 13.30 var jag kallad till. Men det var uppskjutet och tre vittnen var kallade till samma tid.

Fick nu för första gången höra vad åtalet gällde. Jag hade hela tiden trott att det var för arbestmiljöbrott det gällde, att han var åtalad för att inte ha ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men... det gällde vållande till annans död, alternativt grovt... något. *gulp*



Så där satt jag utanför sal 10 och väntade i 45 mintuer innan det blev min tur. Jag kallades in via högtalarsystemet. Öppnade dörren och klev in. Blev ännu mer nervös och visste inte om jag fick sätta mig.

Domaren förklarade för mig att jag var här för att vittna och om jag ljög kunde jag bli åtalad för det, eller om det var böter jag kunde få, jag minns inte så noga. Men jag blev tillfrågad om jag förstod allvaret i att vittna. Och så blev det edsförsäkran. Jag Camilla lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Så var det igång.

Tänk dig att sitta där i en domstol och förklara vad du gör på ditt jobb. När du började, varför och vad du gjorde då. Hur ändrades arbetsuppgifterna med tiden, och vad skrev du egentligen där under punkt 12 i handligen, hur var det egentligen och ... var du ritkigt säker? Till och med av den åtalades advokat, han som jag var där för att "stödja", vrängde mina ord.

Jag satt där och sa samma saker med olika ord, advokaten frågade samma sak igen, fast på annat sätt, hjärnan snurrade, vad var det han ville få mig att säga, var det något vi pratat om som jag nu inte sa, något viktigt jag glömt? Inte för att jag tänkte hitta på för att det skulle låta bra, det var inte det men då samma fråga ställdes flera gånger blev jag osäker, var det verkligen så? Eller?

Vid ett tillfälle ombads jag förklara den dagen då det var inspektion på företaget. Man frågade då när delar av dem gått, två dröjde sig kvar men hade bråttom.- Förreseten har ni något systematiskt arbetsmiljöarbete? frågade dem. Chefen, den åtalade, ropade ner mig och bad mig berätta, det var ju trotts allt mitt jobb. Men .. de hade brått, hade inte tid.

Detta pratade vi om en stund. Och jag ombads berätta vilka personerna var. De som var från arbetsmiljöverket satt bakom mig. Den ena vet jag deffenitivt att det inte var, men den andra visste jag inte om det var eller inte var. Då kommenterade de sinsemellan, och skrattade till... fnös... det hade inte varit dem... hörde hur de skruvade på sig och skakade på huvudena. Det känndes olustigt och jag blev mer nervös.

Sedan var det åklagarens tur. Hon var tuff. Ifråga satte allt mitt jobb. Varför hade inte personalen svarat på den riskinventering vi gjort? Hade de verkligen förstått. Ett vittne från gårdagen hade inte förstått det, vad han skulle göra med inventeringen sa hon, och så var det tyst, förväntades jag säga något nu. Hon sa samma sak igen. Ja T sa att han inte förstod blanketten. - Nej det kanske han inte gjorde, men han fyllde i den, en av de få som gjorde det. Vad skulle jag mer säga. Jag vet väl inte vad en annan person tänkte för tre år sedan.

Känndes som att jag var där inne en evighet. När frågorna var klara gjordes det upp om ersättningen och domaren... han förde respekt med sig, hukade mig i stolen när han tittade på mig när jag inte visste vad jag ville ha i milersättning. Jag trodde ju att det var något lagstadgat. Till slut reddes det ut och jag fick sätta mig ner och vara med under resten om jag ville eller lämna lokalen. Jag lämnade domstolen. Ville inte vara kvar där mer än nödvändigt.

Nu håller jag tummarna för att han inte döms för vållande till annans död. I mina öron låter det fel. Helt fel. Men det är ju inte upp till mig.

Ska göra historien kort.

Min son är rädd för hundar (så även jag sedan barnsben). Han har en nyfunnen vänn. Han har hund. Han har inte fixat att träffa hunden, den har varit instängd när han varit där på besök. Idag utmanade hans kompis honom. Möt hunden annars får du inte tillbaka ditt samlar kort. ARGHHHHHHHH!!!!!!!! Han vågar inte.

Visst jag tycker det är bra att öva och träna och jobba bort det. Men en utomstående som har noll förståelse för HUR det ska gå till ska inte göra det. Inte utan min vetskap. Det kan spä på hans rädsla ännu mer och jag vill inte att han ska få det så jobbigt som jag har haft det.

Försökte ringa hem till dem men hans mamma kunde inte prata då. Så jag måste återkomma. Känner mig arg, ledsen och upprörd. Arg för att de saknar förståelse, ledsen för att jag gett honom rädslan och upprörd för... ja jag vet inte men jag är det.

Nästa gång skulle kompisen lägga ett kort på hundensrygg så han skulle vänja sig vid hunden. Det är INTE rätt väg att gå.

Inser nu att jag måste ta tag i min fobi igen. Och sedan öva med honom. Faan.

Örjan blev lite "köp-nödig" ikväll. Han har suktat länge efter ett vidvinkel objektiv till "min" kamera. Auktionen gick ut nu och han "vann".

Lite kul känns det ändå med ett Nikkor Objektiv 12-24/4 G ED-IF AF-S DX

Värsta grymma killen är nu fem år. Han är en cool kille och och gillar att vara tuff. Han har önskat sig en skateboard och tjatat om den hela sommaren. - Men hörrööö.... jag kan faktiskt redan åka. Har han sagt när vi frågat om det verkligen är en bra sak att önska sig. Lyckan var stor när han fick en i present. Och visst kunde han åka. På mage om inte annat. Riktigt duktig var han att stå på den och pröva sig fram sakta.



Fyller man år ska man självklart ha en tårta. En draktårta var beställd. Jag hade ju trott att jag hade lite fria händer med hur den skulle dekoreras men... sugarpaste fick jag inte använda. Och inte marspian. Grädde var tillåtet. Grädde är inte det roligaste att jobba med. Det är svårt att få det snyggt. Ett lock med sugarpaste är mycket lättare. Men det gick väl hyfsat ändå.





Förra årets tårta såg ut så här - för er som ville se den också.

Johanna önskade sig ett armband utan pärlor av mig. Det gav mig huvudbryr.... hur då?? Jag har ju alltid gjort med pärlor. Hon förklarade och visade en bild ... fick ett hum om hur det skulle vara och chansade. I farten blev det ett halband också.





Tyvärr blev armbandet för långt och jag måste justera det. Hoppas få det klart i veckan som kommer.

Skit! Såg en så cool bild på flickr. Gamaldagsrosor i lomo stil. DET vill jag också ha kännde jag och tänkte på mina första bilder jag tagit med min systemkamera. De blir perfekta för ändamålet. Efter maten gick jag in på www.bildbehandla.se för att se på videon igen om hur man gör. För det var ju bildbehandling det gällde. Någon lomo kamera har jag inte och inte lär jag skaffa en heller - att betala så mycket pengar för en kamera som tar så dåliga bilder - nä, det gör jag inte. Men erkänner att det kan se coolt ut. Men i alla fall... jag antecknade lite så jag skulle komma ihåg hur jag skulle göra.

1) lasso, ojämn, markera, ludd ca 100, förbättra, justera ljus, intens/kontrast+
2) ny mark, omvänd, + ludd, + kontrast - intes

osv....

Äntligen skulle jag labba. Öppnade mappen med mina bilder, letade, letade och letade. De raderades tydligen, förstod då inte vad jag skulle ha dem till så äh, kasta, borta. Nu deppar jag. Bilderna är borta, rosorna har slutat blomma. Suck! Måste jag vänta till nästa år för att få den bilden??? Suckar!

Tog så tillslut en annan bild och gjorde av istället. Men... det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Deppar lite till. Fungerar kanske inte så bra eftersom det är så mycket av en enda färg här. Bättre lycka nästa gång?

till jobbet längre är att jag inte kan läsa Metro. Det bästa med Metro var deras serie Elvis. Här är en av mina favoriter:



Hoppas att det går att se tillräckligt bra.

Det är kul att fota - även om jag kanske skulle vilja göra det mer än vad jag gör. När jag håller på så märker jag mer att jag vill ha bättre saker, mer resurser. Förstår lite mer och vill ha annat. Örjan är ju också mycket duktig på att visa mig alla saker, för i ärlighetens namn så läser jag inte så mycket om produkterna, nu fokuserar jag på hur jag ska använda sakerna.

Det som nu står högt på min lista är denna


Nikon 50 mm f /1,4! Åh - suck! Tänk om jag var gjord av pengar.

Till detta skulle jag vilja ha en Nikon D200 eller så. Min D40... fungerar visserligen men... det är bra bökigt att ändra inställningar. Vill ha mer knappar och slippa gå in i menyer. D200 finns på blocket för 6000-7500 kr, utan objektiv då. Men dem har jag ju redan.

är det så skönt att komma hem och mötas av de här ögonen:



Allt för mycket har hänt idag, på jobbet, privat och rörande mitt förra jobb. Varför ska allt hända samtidigt?

Det är super kul att hålla på med smycken. Att utforma dem och att lägga tid på det. Ibland så snor jag ideer på smycken från andra. Den här modellen tycker jag är enkel och snygg, ren. Den är även kort hänger bara en liten bit ner på halsen. Inte som de andra jag brukar göra. Långa så de går ner på magen.





Får ibland frågor om jag inte kan göra ett på beställning. Och jo... det kan jag nog. I mån av tid och resurser. Så fråga gärna. Lämna gärna ett sätt att kontakta dig på genom bloggen.