rabarbermarmelad

Fy sjutton vad det känndes jobbigt. Visst det är jobbigare för den som står åtalad. Men ändå. Jag har aldrig vittnat förut och jag var i god tid utanför salen. Sal 11 skulle det vara enligt kallesen men 10 väl på plats. 13.30 var jag kallad till. Men det var uppskjutet och tre vittnen var kallade till samma tid.

Fick nu för första gången höra vad åtalet gällde. Jag hade hela tiden trott att det var för arbestmiljöbrott det gällde, att han var åtalad för att inte ha ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men... det gällde vållande till annans död, alternativt grovt... något. *gulp*



Så där satt jag utanför sal 10 och väntade i 45 mintuer innan det blev min tur. Jag kallades in via högtalarsystemet. Öppnade dörren och klev in. Blev ännu mer nervös och visste inte om jag fick sätta mig.

Domaren förklarade för mig att jag var här för att vittna och om jag ljög kunde jag bli åtalad för det, eller om det var böter jag kunde få, jag minns inte så noga. Men jag blev tillfrågad om jag förstod allvaret i att vittna. Och så blev det edsförsäkran. Jag Camilla lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Så var det igång.

Tänk dig att sitta där i en domstol och förklara vad du gör på ditt jobb. När du började, varför och vad du gjorde då. Hur ändrades arbetsuppgifterna med tiden, och vad skrev du egentligen där under punkt 12 i handligen, hur var det egentligen och ... var du ritkigt säker? Till och med av den åtalades advokat, han som jag var där för att "stödja", vrängde mina ord.

Jag satt där och sa samma saker med olika ord, advokaten frågade samma sak igen, fast på annat sätt, hjärnan snurrade, vad var det han ville få mig att säga, var det något vi pratat om som jag nu inte sa, något viktigt jag glömt? Inte för att jag tänkte hitta på för att det skulle låta bra, det var inte det men då samma fråga ställdes flera gånger blev jag osäker, var det verkligen så? Eller?

Vid ett tillfälle ombads jag förklara den dagen då det var inspektion på företaget. Man frågade då när delar av dem gått, två dröjde sig kvar men hade bråttom.- Förreseten har ni något systematiskt arbetsmiljöarbete? frågade dem. Chefen, den åtalade, ropade ner mig och bad mig berätta, det var ju trotts allt mitt jobb. Men .. de hade brått, hade inte tid.

Detta pratade vi om en stund. Och jag ombads berätta vilka personerna var. De som var från arbetsmiljöverket satt bakom mig. Den ena vet jag deffenitivt att det inte var, men den andra visste jag inte om det var eller inte var. Då kommenterade de sinsemellan, och skrattade till... fnös... det hade inte varit dem... hörde hur de skruvade på sig och skakade på huvudena. Det känndes olustigt och jag blev mer nervös.

Sedan var det åklagarens tur. Hon var tuff. Ifråga satte allt mitt jobb. Varför hade inte personalen svarat på den riskinventering vi gjort? Hade de verkligen förstått. Ett vittne från gårdagen hade inte förstått det, vad han skulle göra med inventeringen sa hon, och så var det tyst, förväntades jag säga något nu. Hon sa samma sak igen. Ja T sa att han inte förstod blanketten. - Nej det kanske han inte gjorde, men han fyllde i den, en av de få som gjorde det. Vad skulle jag mer säga. Jag vet väl inte vad en annan person tänkte för tre år sedan.

Känndes som att jag var där inne en evighet. När frågorna var klara gjordes det upp om ersättningen och domaren... han förde respekt med sig, hukade mig i stolen när han tittade på mig när jag inte visste vad jag ville ha i milersättning. Jag trodde ju att det var något lagstadgat. Till slut reddes det ut och jag fick sätta mig ner och vara med under resten om jag ville eller lämna lokalen. Jag lämnade domstolen. Ville inte vara kvar där mer än nödvändigt.

Nu håller jag tummarna för att han inte döms för vållande till annans död. I mina öron låter det fel. Helt fel. Men det är ju inte upp till mig.